Lite tankar bara

Det bränner lite bakom mina ögonlock. Mitt hjärta dunkar i otakt. Jag är ur balans. Jag vill att tiden ska stanna, eller kanske bara försvinna för en liten stund. Jag behöver någon eller något men vågar inte be om det. Jag vill göra något fantastiskt men känner att jag inte kan göra någonting alls.

Idag är en av de där dagarna.

Men jag tar mod till mig och ringer en vän och allt hemskt känns hanterbart igen. Jag pussar mina katter på huvudet och tårkar tårarna. Jag har vuxit, men jag kan inte alltid vara en supermänniska. Det är kanske just det. Jag har vuxit, jag försöker vägra vara en supermänniska, för det ska en inte vara.

När en misslyckas gör det ont. All välvilja i världen kan inte förändra det faktum att kroppen har gränser. Jag hatar att skriva etta för jag vill inte ha gränser, jag vill göra allt, men jag måste lära mig att jag inte kan.

Publicerad 02.03.2015 kl. 16:31

Hjärtan inetsade i barken

Ibland känner jag att det bara finns spillror kvar. Någon har petat bort en av dom där viktigaste bitarna. Den delen av mig som är förmögen att gråta och våga känna sorg. Jag föraktar mig själv. För om jag vänder bort blicken från dig kan jag inte längre se mig själv. Det handlar inte om kärlek eller respekt. Det handlar om ett hem i någon annan. Om att växa upp.

Jag har öppnat mig. Jag har tagit sönder mig själv. Jag har blottat mig. Jag har skurit hål i mitt skinn.

Värmen från din hand sögs upp av min hud och är fortfarande kvar i mitt blodomlopp. Jag kastas omkring av din puls. Mina ben blir någon annans och hela världen skakar. Och jag glänser, en utstrålning av hettande smärta. Ett bankande hjärta. Surrande ljud och statisk elektricitet. Vintergatan i en liten kropp.

Nätterna har fastnat i mina ögonfransar. Min hud är fuktig och lakanen är skrynkliga. Jag blir andfådd av linjerna vid dina ögon. 

Tid som aldrig tar slut och ögonblick fastetsade i evigheten. 

Publicerad 13.02.2015 kl. 22:04

Hemlighet

Hur som helst är det hur det känns.

En alldeles för stor börda. 

Min kropp bär omkring på det hela tiden.

Längs min ryggrad byggs det upp, blommar, slår ut.

Intensivt och gnistrande

Genom alla dom där längsta nätterna

Hemlöst vankande av och an

Erkänd som makthavare

Trogen sin vana

Publicerad 14.02.2015 kl. 22:03

Ingenting

Isiga gator och hinkvis med salt och grus i rännstenen.

Nysnö över mina axlar, håret frostigt av dina andetag.

Gemensamma spår längs gatorna, skuggor.

En sprucken läpp.

Nervöst mumlande mot gryningen.

Trevande frågor med orions bälte i blicken.

Imma över fönstren.

Närhet, alldeles kort.

Gå inte, vad är det?

Publicerad 12.02.2015 kl. 22:11

Jag vet bara att det är kantigt och tungt

Ibland slår den till mig riktigt fult. Kittlar mig i nacken, viskar i mitt öra. En känsla, eller kanske en tyngd av ett föremål i min hand, alldeles flyktigt, och alldeles för snabbt för att jag ska kunna definiera vad det egentligen är jag minns. 

Det som får vassen att darra. En färg du definitivt såg i ögonvrån. Skuggiga hörn och det du söker efter under sängen. Gnistan i dina ögon när du tänker på någon annan. Att åka taxi hem ensam. Att aldrig sova mitt i en dubbelsäng. Spegelbilden i hissen dagen efter. Sugmärken.

 

Publicerad 11.02.2015 kl. 21:53

Om jag ännu minns hur

Jag ser mig omkring. Det ser inte ut som det brukade. Jag känner efter. Det känns inte som det brukade. Jag sätter på musik. Det är inte samma sånger. Jag ser på min kropp, känner på min hud, rör mig. Det är inte samma sak. 

Jag har vunnit, jag har fått så mycket, jag har vuxit, jag är grövre, mindre bräcklig. Men jag har förlorat något så viktigt på vägen. Något som gör att jag ibland krampaktigt försöker känna efter, försöker hitta den delen av mig själv som är vackrast. 

Den som flödar, vaggar, rinner i luften. Ljummen, söt, metallisk.

Och alldeles drypande av doft.

Den som saknar på ett sätt som inte ens är mänskligt. Som är hett av blod, som pulserar och spills. Som slickas upp från marken, smetas ut över väggarna. De doftar så starkt.

En doft som virvlar upp över taken och fyller någon annans lungor, för att spottas ut och segla vidare och vidare och vidare.

Tills den når dit jag sände den. Snuddar vid varm hud, sugs upp i det blodomlopp dit den suktat så länge. 

Först då kan den kännas. Först då syns den. Först då är den värd något. Först då gör den ont.

Den kommer aldrig mer att nå dit.

Publicerad 10.02.2015 kl. 21:28

Lite från tiden som verkar ha gått

Tiden är min bästa vän och min värsta fiende och allt där emellan. Jag tänker på kärleken och skrattar åt mig själv och allt jag tror på. Snön målar marken vit igen, för att smälta bort och frysa åter. Mina klackar gör små vassa hål i marken, innan spegelmattan dras bort under mina fötter.

Vill skriva något om att vara rädd. Om att känna sitt förflutna i ögonvrån. Att försöka tassa försiktigt genom livet, så tyst, så liten att man knappt syns. 
Om att önska att en visste vad alla andra såg. Önska att det kanske skulle vara något fint, något värt att kämpa för.

Jag bryr mig inte egentligen men din doft har fastnat på min hud och jag kan inte skaka av mig den. Du är verkligen vacker. Inte för att jag bryr mig.

Men hördu. Om du rör mig. Gör det påriktigt. 

Låt mig smaka. Låt mig lapa i mig av din andedräkt. Varmt och klibbigt, pulserande, mer glödande än mitt blod. 

Jag kommer att explodera över ditt hjärta, som världens destruktivaste vulkan.

Publicerad 09.02.2015 kl. 21:22

Borsjtjsoppa med recept

För stressade &/eller fattiga människor.

Jag vet att det här inte är en "sån" blogg, men nu har jag lite förändrats, man skulle nästan kunna säga att jag har blivit en "sån" flicka. 

Så. Här kommer ett ungefärligt recept på gårdagens soppa. Eftersom den blev så bra kommer jag säkert att skriva receptet fel för en sån soppa blir det inte två gånger. Det enda som skiljer det här receptet från typ alla jag hittade på nätet är att jag använde billigare kött och orkade inte koka soppan i mer än ungefär en halv timme. Det blir troligen godast om man låter soppan puttra i ca. en timme, men tydligen duger det med mindre...

 

Ingredienser:

600-700 gram rödbetor

300 gram vitkål

1 gul lök

2 morötter

300 gram "soppkött"

1.5 liter vatten

3 kuber köttbuljong

3 msk vitvinsvinäger

4 lagerblad

salt&peppar

persilja och smetana 

Såja. tror det var allt.

Instruktioner:

Skala och riv rödbetorna och morötterna. Strimla vitkålen och finfördela löken.

(*Rensa och) Skär köttet i kuber eller valfri liknande form. 

*Det enda kött som passade min budget var "soppkött", jag tog bort alla bitar som jag tyckte såg besvärliga ut. Om ni har råd kan ni köpa nåt godare.

Stek upp köttet i smör så det får lite färg. Fräs grönsakerna i en kastrull. Häll köttet i kastrullen. Häll på vattnet. Sätt i buljongen och kryddorna. Mängderna är ungefärliga, krydda som du tycker att passar. Låt puttra snällt i ca. 40 minuter.

Innan du äter kan du sätta på lite persilja och EN MASSA smetana.

Publicerad 01.12.2013 kl. 18:08

Jag ville bara säga

Förlåt för att jag någonsin öppnade min mun och lät min tunga vandra över dina framtänder. 

Förlåt att jag alltid ramlade på dig och stötte till av misstag med flit.

Förlåt att jag försiktigt rev dig i håret i nacken. Att jag skrapade dig i hårbottnet och suckade.

Förlåt att jag gick ut den dagen. Att jag satte på mig mina nya skor för att du skulle få se dom.

Förlåt att jag sover så gott när du är nära mig.

Förlåt att jag inte är någon supermänniska fast du var det.

Förlåt att jag inte kan rädda dig.

Publicerad 24.10.2013 kl. 02:48

Oktober

Jag har virkat hela dagen. Under höstloven gick jag inte ut. Förra veckan gjorde jag ilskna jävla kolteckningar. Hårspray duger som fixativ.

Veckan före det var jag imponerad av allt världens ork. Så imponerad att jag lät bli att gå ut under höstlovet. Det bubblar en massa ilska i sådana konstateranden. En massa självömkan och besvikelser. Nej fan bara ilska och hat som en så söt flicka som jag knappast ens kan känna till.

Hon tror att hon vet så mycket. Hon tror att hon är annorlunda, att hon vet mer än ni. Att hon vet sitt eget och alla andras bästa. Tänk så bra, tänk vad duktigt. Ändå har hon spenderat så oändligt många timmar på en stol mittemot ett fönster tillsammans med en välutbildad psykoterapeut som är den enda stadiga relation hon någonsin haft. 

 

Publicerad 22.10.2013 kl. 21:35
Jag är inte obekväm med närhet. Jag skriver mest när jag är ledsen. Jag skriver om att vara jag, om vardags-ångest, om att försöka må bättre, blygt om kärleken, om att försöka äta, om beroende lite kanske, om abstinens, om närhet, om mitt jobb, om drömmen om teater.
Jag är stark
Jag är en ivrig feminist
Jag är bra på att virka, laga mat, reparera saker och på att lösa korsord
Eh.. Dessutom är jag oförskämd.

 
 
Bilderna är från tumblr.