Ute. Inget sjukhus. Katastrof. Jag saknar dig, jag saknar dig. Avdelning 8? Några glas till bara. Jag som klarat mig så bra. Jag vill inte vara ensam.

Okej. Det är dags. Plötsligt. Pang. Det var i tisdags när jag kom hit som saker hade förändrats. För det första blev min rumskompis utskriven. Hon var definitivt inte balanserad men det blir inte alla. För det andra hade alla mina saker packats in i plastpåsar och flyttats till ett annat rum. Jag frågade om det lönar sig för mig att packa upp, sköterskan svarade "nej, du blir troligen utskriven den här veckan". Okej. Chock. Jag hade ju inte ens fått permissioner. Det förändrades också plötsligt, sköterskan knackade på tio minuter senare och sa att om mina repetitioner tar slut efter 20.00 ska jag fara hem och sova. Okej. Jag har nu sovit ensam två nätter. De första två ensamma nätterna sen november. Det har kännts okej. Fast jag är rädd och lessen, jag vet att jag inte följt sjukhusets regler, det är klart de skriver ut mig om jag är besvärlig. Dessutom mår jag bättre. Jag är bara rädd. Jag är rädd för att inte kommma upp ur sängen på mornarna. Det är det värsta. För jag vill. Jag vill nu få tag i mitt liv. Jag känner mig bara så borttappad, så liten, så sårbar. Det är också naturligt, hälsosamt till och med. Jag är rädd, mattan dras bort under mina fötter, men det kanske är okej, småningom ska jag väl hitta balansen och lyckas stå stadigt i alla fall.

Jag har ett nyårslöfte. Idag tänker jag skriva den där texten jag borde ha lämnat in i oktober. Det var allt. 18 dagar till premiären, det är inte många. Det måste bli ett bättre år.

Ingen permission. Jag är efter julen i för dåligt sick. Underbart, först en hemsk jul och sen dessutom får jag inte fira nyår. Det är orättvist, det är så orättvist att jag behöver hämnas och mitt sätt att hämnas är och har alltid varit att straffa mig själv. Jag är inte van vid att bli begränsad av andra, jag har alltid litat på att veta bäst själv. Varför får jag inte fira? För jag for så illa under julen att jag ännu är bräcklig. Nu måste jag stå mitt kast, inget firande för mig, jag ska istället ligga på avdelningen och tycka synd om mig själv. Det ska alltså göra mig gott. Det känns inte alls gott, mitt liv känns meningslöst och jag känner mig som det onödigaste livet i världhistorian. Gott nytt år, ett till år att plågas igenom. Verkligen, underbart.

Det är ju det. Det är ju just precis det. Jag är faktiskt sönder men på ett mycket mer konkret sätt än vad jag tidigare insåg. Jag är utspridd, min vana trogen delar jag upp mitt liv i olika personligheter, olika versioner av mig själv, so far so good, det är inte mer än normalt. Jag har en tendens att sprida ut mig själv, noggrannt, ett välsorterat kaos där de olika delarna placeras så långt ifrån varandra som möjligt. Problemen kommer när murarna spricker och små strömmar av känslor rinner omkring tills de bildar små pölar här och där. Då är resultatet ett alldeles nytt kaos, ett kaos jag varken kan definiera eller kontrollera. Dessa pölar är slugt placerade. Dessutom klibbar känslosörjan fast i mina fötter. Allt blir råddigt och ostädat. Det är listigt för att det är oförutsägbart. Och alldeles för svårt att beskriva.

Hur ska jag definiera det här? Hur känns det i mig? Det känns tungt, allt känns tungt. Det är ett tankemönster, en livsstil och så är det kemiska reaktioner i hjärnan. Hur ska man bota en människa från ett inrotat tankemönster? Har jag ännu ångest? Jo, men jag kallar den mild nu. Mild... Det känns som om jag skulle ha tyngder över mitt bröst. Jag känner att jag vill skrika och förstöra saker. Jag känner att jag vill spy, jag känner att jag dör. Mild? Jag är en fruktansvärt förnuftig ung flicka. Det är därför jag är här, jag är så förnuftig, jag råkar besitta förmågan att kunna peka ut mina problem, jag kan beskriva mina känslor och analysera dem. Jag vet var det går fel. Lika ont gör det ändå, lika maktlös är jag ändå. Jag är duktig och beteer mig. Jag ställer inga som helst krav på mig själv. Ändå gör det så ont. Det är en sjukdom som vill ta mitt liv. Den tar så mycket plats att jag inte har någon plats för att utvecklas, all energi går till att kämpa mot depressionen och analysera den. Vilket jävla helvete säger jag. Hur kan det vara så grymt? Jag har ju alltid försökt vara en bra människa, jag ÄR en bra människa, varför måste det vara så svårt? Kan jag inte skriva om något annat nångång? Mitt huvud är fullproppat med halva meningar som jag inte kan greppa, inte uttala, inte få ut. Ge det tid, ge det tid, ge det tid. När är min tid, när ska jag hinna vara mig själv?

Jag insåg idag att jag varit inskriven här i lite på en månad! Det känns som högst tre veckor. Konstigt, väldigt konstigt. Pressen börjar komma smygande, den säger " En månad?! Då ska du väl börja må bra snart." Ehh? Om det vore så väl. Varför kan det finnas ett bestämt antal dagar som varje människa måste må dåligt under sin livstid? Om det var så borde mina äckeldagar vara slut snart! Bu för ångest.

Jag har alltid önskat att jag var vacker. Ursäkta, jag menar förstås vackrast. Som barn var jag en prinsess fanatiker men i brist på annat tog det sig i uttryck i och med en vit klänning och en ljuskrona. Jag var Lucia och min bror var Batman. Jag blev aldrig vald till Lucia i skolan, med åren accepterade jag den förkrossande sanningen - jag var inte vackrast, kanske inte ens vacker. Det var under årskurs tre, fyra och fem som jag på allvar började undersöka verkligheten om mitt utseende. Jag började sminka mig, magra och försiktigt leka med klädsel. De flesta av mina försök till att bli vackrast misslyckades fatalt vilket sedan resulterade i ett uselt självförtroende. I sexan började mitt liv. Jag vet inte vad som hände, jag antar att jag helt enkelt sakta började växa upp. Familjesitutationen var kaotisk, jag kommer inte ihåg någon konkret situation, jag tror det var efter åtret med mammas bröstcancer, det var inte så dramatiskt, jag var inte rädd, jag visste att hon inte skulle dö. Det var ändå ett svårt år, mamma var rädd och ledsen hela tiden, jag förstod, var det kanske under den tiden som jag på allvar började inse att mamma var en människa, var det då som mamma-dotter rollerna småningom började omvändas? Hur som helst var mitt självförtoende betydligt bättre under mitt sista år i lågstadiet. Barnmullet försvan, jag blev slank och lärde mig att sminka mig. Pojkarna började lägga märke till mig, jag fick min första pojkvän. Det var ett bra år. Under högstadiet var jag ful och borttappad igen, först i nian började jag försiktigt vänja mig vid och uppskatta mitt utseende. I ettan i gymnasiet kände jag mig plötsligt söt. Nu har det gått två år till och jag kan inte bestämma mig, jag vill inte vara någon medelmåtta, jag erkänner, jag är ytlig. Jag är hellre ful än grå. När jag igår kväll blev krönt med en papperskrona insåg jag att jag inte kan vara ful. Är jag då vacker alltså? Varför måste jag alltid se allting svart och vitt? Varför är det viktigt för mig att vara vacker? Vad innebär det att vara vacker? Jag förknippar det väldigt starkt med att vara mager, men bara när det kommer till mig själv. Vad är det egentligen för slags skönhet jag strävar efter? Frustrerande så det förslår.

Det är som om det skulle finnas så mycket att säga att orden stockar sig i halsen på mig. Jag har inte energin för ångest längre. Allt är en ogenomtränglig jämnt flytande massa. För flyter det gör den, sakta men säkert, sprider ut sig över en allt längre tidsperiod. Som cement som slätar till en grusväg, alla små korn av liv blir livlös asfalt. Inga nyanser, inga bucklor, bara svart, slät massa.

Nu kom det fram. Med Aurora Helsinki från Viirus i färskt minne lyssnade jag mer än aktivt deltog i diskussionen på balkongen. Det var viftande och högra röster blandat med skratt, sånt skratt som klingar när man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta. För mig har avdelningen varit Muminlandet. Snälla, lugna, sakkunniga skötare. För mina medpatienter har det inte varit så. Jag fick höra om en ganska färsk incident där patienten jag talade med blev arg och söndrade sin dator, en billig dator." Jaha så datoranvändning är förbjudet på avdelningen och jag får inte gå ner ti kantinen, då behöver jag väl inte den här". Det här ledde till en injektion av "lugnande medel", en zombiespruta. Fyra skötare och fastspända händer behövdes tydligen. I tre dagar varade dåset. Inte var det här ända gången heller, för en annan patient som var av olika åsikt med skötarna angående sin diabetesbehandling som inte gick rätt till blev också nedtystad av en zombiespruta eller två, tio skötare krävdes. Om patienterna inte snällt finner sig i vården de får tystas de ner. Jo, det är klart, om vi bara lugnt diskuterar med skötarna kanske de lyssnar, kanske. Skötarna vet ju ändå bäst, skötarna och läkaren bestämmer och det ska man finna sig i. Att de skulle ha fel är omöjligt, jag är patient på ett mentalsjukhus, jag är här och måste alltså vara oförmögen att besluta om mitt eget välmående. Direkt när jag blir arg kallas det för en psykos, direkt när jag bränner propparna för att jag behandlas enligt mig själv felaktigt måste jag lugnas ner. När skriftliga klagomål lämnas in försvinner deras innebörd i vaga löften av läkare, meningar som "vi ska förstås ta din åsikt i beaktande men...". När underskrifter och personsignum av läkare efterfrågas på papper som ska lämnas till patienternas jurister ( om fyra skötare hållit en stilla för en injektion med zombiemedel ska kunna ske mot ens egen vilja brukar man ofta i och med att man är mänsklig ofta vara ett snäppe missnöjd), då blir det krångel. Personsignum lämnas inte ut. Jag undrar, varför inte? Jag gör rätt i att betee mig, ständigt måste mitt missnöje dämpas och tystas ner. Jag har funderat på varför jag alltid känner att jag måste vara lugn, vad är jag rädd för? Nu fick jag svaret, jag är inte alls nödvändigtvis i Muminlandet.